Med stadsplanedirektör Sven Markelius i spetsen hade 1940-talets samhällsplanerare hämtat inspiration från Englands ”new towns”. Den övergripande planprincipen för de nya stadsdelarnas uppbyggnad var ABC-principen där A står för arbete, B för bostäder och C för centrum.
I det uppländska landskapet uppfördes höghusbostäder, trädgårdsstadsbetonad bebyggelse samt närbelägna större arbetsplatser. Och kanske det mest lockande; ett centrum med t-bana, butiker, lyxkrogen Vällingehus och Sveriges första moderna shoppingcenter. Färgglada neonskyltar på taken visade vägen till de nya varuhusen "Kvickly" och "Tempo", inredda i amerikansk stil.
1955 skrev tidningarna om ”Vällingbyfebern”. Aldrig någonsin förr hade en stadsdel marknadsförts så intensivt. Under 50- och 60-talen kom besökare till Vällingby från jordens alla hörn för att se den nya framtidsstaden. Anstormningen av nyfikna var så stor att språkkunniga unga flickor, "fröken Vällingby", anställdes för att guida besökarna runt.
Med ABC-staden åstadkom stadsplanerarna en mångsidigare miljö än den tidigare gängse sovförorten. Det totala resandet lyckades också minska, särskilt som Vällingby Centrum (det första av ytterstadens storcentra) var stort nog att avlasta citykärnan.
Vällingby blev ett känt exempel på god svensk samhällsplanering och 50-tals arkitektur. När dåvarande vd för Svenska Bostäder, Albert Aronson därtill hävdade att ”det lokala föreningslivet är lika viktigt som fett fläsk för skogsarbetare” uppfördes även medborgarhuset Trappan 1956. Folkhemsbygget och vågbrytaren Vällingby var komplett och stadsdelen blev en stor succé, inte bara bland lokalbefolkningen utan också bland stockholmare i gemen, som gärna for dit och handlade.
1987 klassades centrumet som kulturellt intressant miljö av Riksantikvarieämbetet vilket innebär att fasader och helhetsintryck inte får förändras.