Ett besök hemma i Peter Pluntkys våning vid Mariatorget är en upplevelse. Här sällskapar ett dussintal höghjulingar från slutet av 1800-talet med trattgrammofoner, gamla telefoner och ett hundratal vackra plåt- och emaljskyltar från 1890-talet och fram till 1960-talet. Det märks tydligt att här bor en intresserad, men också sparsmakad, antikvitetssamlare av rang. Hans hem är knappast något museum, här finns bara det bästa. Hittar han någon ny favorit till samlingen får någon av de gamla maka på sig.
Men även om Peter Pluntkys stora passion i dag är höga cyklar från 1800-talet och vackra gamla teknikprylar från tidigare sekel, så var det faktiskt gamla leksaker som var hans första stora kärlek. 1980 grundade han Stockholms Leksaksmuseum, som har varit till stor glädje för många små och stora museibesökare genom åren. Numera är hela museet och dess samling såld till staden Rom.
Varför blev det just leksaker?
– Det var egentligen en slump. Jag hade en liten kuriosabutik och fick en dag in en vacker gammal ångmaskin som jag restaurerade. Då väcktes mitt intresse för mekaniska leksaker och jag började samla på mig fler och fler. Efter ett tag hade jag 400–500 tekniska leksaker och fick i uppdrag av Tekniska museet att göra en utställning. Det blev startskottet för mitt stora leksakssamlande. På den tiden brydde sig knappast någon antikvitetssamlare om leksaker, men i dag har de blivit rena kapitalvarorna. Det händer att vissa leksaker säljs för flera miljoner kronor.
Många är samlare som barn men sen stannar samlandet upp. Varför blir man samlare även som vuxen?
– Ja, det har det forskats och skrivits många avhandlingar om. Man har väl någon slags mental defekt som gör att man måste systematisera sin omgivning, skämtar Peter Pluntky.
– Själv ser jag det som ett slags detektivarbete, att forska om föremål och hitta svaret på deras förflutna. Vissasamlar på sig allt möjligt, oavsett värde, men jag försöker ha någon form av estetik i mitt samlande. Jag vill helst att mina gamla teknikprylar ska fungera till exempel, och jag tycker om när sakerna har ett estetiskt yttre.
Har du koll på varenda sak du äger?
– Absolut! Jag har ett noggrant utarbetat datasystem där alla saker är inlagda med beskrivning, årtal och så vidare. Det tillhör liksom yrket. Däremot har jag inte så svårt att göra mig av med mina saker som en del tror. Visst har man en relation till föremålen, men det är oftast i början, när de är nya. Sen kan jag hitta något annat och då är det min favoritpryl för tillfället. Jag försöker leva efter devisen en sak in, en sak ut.
Den 25 september kommer du till Vällingbydagarna för att dela med dig av din kunskap och värdera gamla ting. Vad hoppas du att Vällingbyborna ska ha i sina gömmor?
– Jag tycker att allt som har med gammal teknik att göra är roligt. Det triggar mig. Men självklart även vackra gamla leksaker och skyltar. Vi får se vad som dyker upp helt enkelt.
Apropå skyltar, du har nyligen kommit ut med en bok om plåt- och emaljskyltar, Tunga varumärken. Berätta om den!
– Det är en exklusiv bok för esteter, som grundar sig på min samling av emalj- och bleckplåtsskyltar från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. Jag är mycket fascinerad av den tidens vackra och genomarbetade skyltar och har alltid haft några exemplar som dekoration hemma. Men så ville jag fördjupa mig i dem och började samla mer metodiskt. I dag har jag över 600 skyltar i min samling. Titeln anspelar på skyltarna och de svunna, tunga varumärken som de visar, men också på bokens format, med en pärm i präglat plåt, som väger 2,8 kilo.
Du är ett välkänt ansikte som expert i SVT:s Antikrundan, där du har värderat leksaker och teknikprylar sedan 1989. Vilket är ditt bästa minne från de här 21 åren?
– Det finns så många. Men ett av de roligaste minnena måste vara damen som kom med en gammal Titanic-affisch som hennes farfar hade hittat i en hyresfastighet. Den var värd 200 000–300 000 kronor. Hennes kommentar var nästan bäst: »Oj, då måste jag nog ta ner den från grabbens pojkrum där han brukar spela basket mot den.«
Är du aldrig orolig för att göra folk besvikna om du värderar deras saker lågt?
– Nej, inte alls. Tvärtom har jag infört att vi måste visa upp även de som kommer med värdelösa saker till Antikrundan. Det är ett slags konsumentupplysning. Jag ser det som ett sätt att varna folk för att tro att de kan fynda hur som helst på bondauktioner.
Vilket råd har du till dem som vill ge sig in i antikvitetssvängen?
– Skaffa dig baskunskap kring det du är intresserad av och tro inte att du kan fynda allt. Det går mode även inom antikviteter. Just nu är det till exempel ute med nallebjörnar och Barbiedockor, som tidigare var hett. Men de riktigt fina föremålen har förstås alltid ett högt värde. Och gå inte in i det här enbart för att tjäna pengar. Du måste känna för föremålen och ha en passion för gamla ting.
Läs mer om Vällingbydagarna 25-26 september